tisdag 16 april 2019


Jag jobbar som fotograf. Lejonparten av min arbetstid spenderas hos människor som av en eller annan anledning vill, eller måste, sälja sitt boende. Genom åren har tusentals villor, gårdar och lägenheter passerat min frontlins. Jag har varit där, i varenda en av dem.

Drömjobbet för mig är när ett ungt par med koll på både städutrustning, inredning och ekonomi bestämmer sig för att köpa nyare, större eller bara flytta dit det nya jobbet finns. Då får arbetsdagen ett litet rosa skimmer över sig. Pigga, fräscha yngre medelålders med välkammade barn, BMW på uppfarten och sådär lagom diskret, fyrkantig grå schäslonghörnsoffa med gott om plats för hela familjen och ett benstöd till far i huset. Mannen bakar surdeg, brygger öl  och cyklar racer medan kvinnan färgkoordinerar Odd Mollykoftorna i husets walk-in-closet. Det bjuds på kapselkaffe från den integrerade espressobryggaren i det ROT-finansierade, renoverade köket. Kaffet smakar gott och kapseln slipper jag se, den försvinner lika fort ur mitt medvetande som minnet av bostaden eftersom den oftast är ganska opersonlig. Jag ler, tar i hand, ger komplimanger över möbler som ser likadana ut som i andra likadana hem och smuttar på kaffet. Vi diskuterar ränteläget, amorteringskrav och det fina med att äga sitt eget boende då man med hjälp av ROT-avdrag kan göra det så mycket mer personligt trots den uniforma inredningen. Bilderna blir ofta väldigt bra eftersom förutsättningarna medger det. Det är rent och snyggt. Möblerna är moderna, ytorna stora, rena och väggarna ljusa och fräscha. Jag gör mitt jobb och jag gör det bra. Jag tar fina bilder av tillrättalagda miljöer. Det ser ut som i ett reportage ur något slimmat livsstilsmagasin i glättat papper för en hundring per nummer. När jag är klar frågar säljarna med lysten blick nästan alltid hur mycket jag tror att de kan få för sitt hus. Eftersom bostaden inte sällan är belånad upp till skorstenen blir mitt svar oftast: hur mycket behöver ni?   

Inte sällan möter jag den RUT-finansierade städerskan på väg in i dessa hem. Det är nästan alltid en kvinna. Hon har alltid ett annat ursprung än jag och hon är klar med sitt jobb när jag kommer för att göra mitt. Ibland förekommer det även en stylist. Det är också nästan alltid en kvinna och hon har nästan alltid samma ursprung som jag. Ibland får jag dela min tid i bostaden med en, nästan alltid, man som utför en energibesiktning och den snubben kan komma var som helst ifrån. Skillnaden är att kvinnan som verkligen producerar något av reellt värde genom att städa tjänar betydligt mindre än oss andra trots att våra tjänster inte omfattas av RUT-avdrag. I mitten på inkomststegen finns jag och energikillen. Vi som levererar bilder och ett intyg på hur mycket energi den där bostaden förbrukar. Den som tjänar mest är hon som inte sällan orsakar bostadsägaren ännu mer kostnader genom att föreslå inköp av nya mattor, tavlor och handdukar för att göra hemmet oemotståndligt för presumtiva köpare.

Pensionärsparet, födda på 40-talet, är en mycket stor kundgrupp. Ofta har de bott i sitt hus sedan sent sextio- eller tidigt sjuttiotal. De har fostrat ungar, skaffat vänner och levt ett helt liv i det där huset de inte sällan byggt själv. Hemmet är välordnat och rent. Det är nästan garanti på att få både kaffe och kaka eller macka. Inredning och möbler varierar stort mellan de olika bostäderna. De intellektuella har inte sällan möbler formgivna i Skandinavien, modern konst och en riktigt schysst hifi-anläggning. Inte sällan står det ett piano, en gitarr eller ett staffli med duk i ett hörn som en påminnelse om att det finns ett kulturellt intresse. Andra fyrtiotalister har prioriterat resor, bilar eller annat och behållit de möbler och utrustnings som gavs i lysningspresent. Gemensamt för samtliga är att de verkar vara lyckliga och nöjda och vem hade inte varit det med den utvecklingen som bostadsmarknaden haft de senaste femtio åren. Om vi jämför skulle en liter mjölk i dag kostat 40 kronor med samma kostnadsutveckling. Pensionärerna köpte billigt och säljer dyrt för att investera pengarna i än ännu dyrare bostadsrätt eftersom det inte finns något annat sätt att ordna en vettig bostad på de flesta håll i landet. De som har lyckan att hitta en hyresrätt köper en husbil eller hjälper barn och barnbarn att förverkliga sina bostadsdrömmar. Det här är oftast väldigt trygga människor. Den sista generationen som upplevde att allt bara blev bättre och bättre. Nu betraktar de bekymrat samhällets nedmontering och pratar inte sällan politik och längtar efter Palmes socialdemokrati. Jag fikar, pratar och gör mitt jobb. Ibland måste jag flytta souvenirerna från Kreta -74 och Madeira -76 men lika ofta får jag lyssna på Miles Davies genom ett par nyrenoverade Carlssonhögtalare. När jag lämnar dessa bostäder vill mannen i huset ofta ha mitt visitkort eftersom man aldrig vet när man behöver en fotograf. Kvinnan försäkrar sig nästan alltid om att jag ska köra försiktigt, påminner om att köpa blommor till min fru och tipsar om att det finns billig bensin på den närliggande macken. Känslan av omtanke biter sig fast och det är lätt att förnimma en air av folkhem.

Andra måste sälja sin bostad eftersom de helt enkelt inte längre har råd att bo kvar. Den nyskilda mamman i låglöneyrke, änkan med låg pension och han som blev av med jobbet och inte lyckats hitta ett nytt i tid innan amorteringarna äter upp allt större del av den sinande A-kassan. Några av dem har fått en sista chans av Kronofogden att själv sälja sin bostad innan de mäter ut den för att betala skulder som inte klaras av på grund av oförutsedda händelser. I de här hemmen kan det se ut hur som helst. Hos änkan är det oftast rent och snyggt även om möbler, mattor och tapeter är gamla och slitna. Hos den nyskilda mamman förekommer det ibland en obäddad barnsäng, smulor på köksbordet och dammråttor bakom soffan eftersom tiden helt enkelt inte räcker till för att jobba, sova och fostra barnen. Det ser lite ut som det gör hos de flesta av oss emellanåt. Hos ungkarlen trängs innehavarens samtliga skor och ytterkläder i hallen med tre påsar återvinning i form av tomglas, reklam och tidningar. I badrummet en uttjänt tandborste, sönderklämd tandkrämstub och sex tomma schampoflaskor. I köket vill man inte laga mat ens om man bär ut traven med tomma pizzakartonger. Ungkarlen har gett upp. I de här hemmen lyser stylisten, städerskan och energibesiktningskillen med sin frånvaro och det finns inte pengar eller ork att bjuda på en kopp kaffe. Jag gör mitt jobb och jag gör det bra. Vi pratar och ofta pratar vi bra. Vi pratar om sociala och ekonomiska orättvisor. Vi pratar om bostadsbrist och om vikten av att få hjälp. Inte sällan gråter innehavaren. Gråter av vanmakt, ensamhet. Gråter över sin oförmåga att ens kunna behålla sin bostad och betala sina räkningar. Jag gör mitt jobb. Lyssnar, tröstar och tar så fina bilder som jag bara kan. Jag får inget kaffe men jag får ofta en kram och ett tack när jag är klar. De här säljarna pratar väldigt sällan om värdet på sin bostad, de hoppas oftast bara att den kommer att gå att sälja och att det, i bästa fall, blir något litet över när banken, mäklaren och alla andra har fått vad de ska ha. Det gemensamma för dessa människor är att de är väldigt ensamma. De saknar ekonomiskt och socialt skyddsnät.

En del bostäder måste säljas eftersom innehavaren har dött. Döden har många ansikten. Produkten av ett helt liv läggs då fram framför mitt objektiv. I de flesta fall finns anhöriga, i många fall finns det engagerade och sörjande anhöriga som verkligen anstränger sig för att bostaden ska te sig så säljande och proper som möjligt. Det blir oftast finstämda möten med de här människorna. Många av dem har ett behov av att prata om sin man, sin far, sin dotter, morfar eller bästa vän. Arbetspasset fylls av anekdoter, minnen och skrönor fulla av värme och kärlek och vi har ofta en trevlig och stämningsfull stund tillsammans. Inte sällan får jag känslan av att ha lärt känna den döde. Om dödsboet inte är helt tömt bjuds det inte sällan på en kopp kaffe och samtalen har i regel en mycket stor bredd. Många är intresserade av mig och mitt arbete. Ibland har det inneburit att jag fått uppdrag av helt annan karaktär. Andra gånger har sorgen varit det mest dominanta samtalsämnet. Dels sorgen över en avliden anhörig men också sorgen över att dödsbodelägarna inte kommer överens. Sorg över kattrakande om lösöre och pengar från bostadsförsäljningen. Sorg över att barndomshemmet inte längre kan vara kvar i familjen. Sorg över en av kapital och prylar splittrad syskonskara.

Döden har många ansikten. Ibland finns inga anhöriga. Allmänna arvsfonden blir då uppdragsgivaren och jag får en nyckel till det som varit en avliden människas sista bostad. Inte sällan är bostaden mer eller mindre en sanitär olägenhet och mäklare, stylister och städerskor lyser med sin frånvaro. En gång fick jag en liten lapp tillsammans med nycklarna från mäklaren. Jag skulle enligt texten på den lilla lappen undvika en fläck i parkettgolvet i vardagsrummet. Lägenheten luktade lik och död och fläcken i golvet var mörkt brun och hade tydliga konturer av en människa. I en sådan lägenhet varken stylar eller fikar man. I en sådan lägenhet pratar man inte men vi måste börja prata om dessa lägenheter för ingen människa ska behöva vara så ensam att man ligger och dör i sin bostad och inte upptäcks förrän man börjar lukta och, bokstavligen, lämnar en stor fläck efter sig på sitt vardagsrumsgolv. I ett annat av de uppdrag som Allmänna arvsfonden förser mig med tvingades jag snabbt röja det lilla huset med en snöskyffel för att kunna få någorlunda bilder som beskrev bostaden och inte misären i den. Det fanns inte en hel möbel och inte en ren yta i hela huset men desto mer tomma livsmedelsförpackningar, smutsiga kläder och andra ting utan värde precis överallt. Om det fortfarande hade varit pant på brännvinsflaskor hade tomglasen i samma hus troligen finansierat mäklararvodet.

I ett anständigt samhälle borde vi inte ha dessa skillnader mellan människor. Ingen borde tillåtas dö ensam och ingen borde tillåtas gå ner sig i missbruk så att ens hem blir en likgiltigt. Ingen borde heller tillåtas bli miljonär bara på att bo i ett hus. Alla borde ha rätt till en bostad som varken krossar privatekonomin eller de drömmar om ett bra liv som vi alla bär.

fredag 2 januari 2015

Lite jävla tacksamhet...

Under några dagar har jag förundrats över hur en busslast flyktingar egentligen har behandlats inför sin resa till Grytan utanför Östersund. Själva resan tror jag har varit förnämlig, särskilt som varken chauffören av bussen eller bolaget som äger densamma har agerat i strid mot de asylsökandens syfte och inte begärt avhysning med hjälp av Kronofogde och Polis.

Uppenbarligen har det funnits stora brister i information när man placerade en busslast flyktingar i Grytan och uppenbarligen har dessa immigranter tagit illa vid sig. Majoriteten av dem som var på bussen har tagit så illa vid sig att de beslutade sig för att stanna i bussen och i förlängningen för att inleda en hungerstrejk.

Eftersom jag, i likhet med större delen av folket, inte har all information väljer jag att utgå ifrån de erfarenheter och kunskaper jag har när jag analyserar läget. Allt annat är befängt. Enligt min erfarenhet är Migrationsverket ett hårt ansatt statligt verk som lider av personalbrist och en stundtals orimlig arbetssituation. Enligt min erfarenhet får icke svensktalande personer ytterst begränsad tolkhjälp vid allt för många tillfällen. Enligt min kunskap är flertalet av landets flyktingmottagningar snabbt uppkomna fenomen med ett ursprung ur forna tiders äldreomsorg, mentalvård och sjukvård. Dessa hem står i dag övergivna, ofta på grund av att de inte anses som ändamålsenliga för boende åt folk med utökat stöd. De duger helt enkelt inte som bostäder längre. Enligt samma kunskap ligger dessa förläggningar långt från ära och redbarhet och sällan finns det tillgång till mer än det allra viktigaste för överlevnad. Med lite tur finns det en buss inom någorlunda anständigt promenadavstånd. Enligt min kunskap kostar bussbiljetter pengar och enligt samma kunskap har den som är förlagd till ett asylboende en månadsinkomst om ungefär 700:- i månaden. Enligt min kunskap saknas såväl litteratur, dagstidningar och service på det egna språket. Framför allt saknas en adekvat språkundervisning i Svenska.

Mot bakgrund av allt detta har jag lätt att förstå förtvivlan hos de personer som efter flykt från krig och umbäranden där man troligen har fått göra sig av med allt som betyder något för att ta sig hit blir fundersam efter att ha fraktats ett drygt hundratal mil till en plats långt upp i en folktom före detta militärförläggning.

Mitt i allt detta börjar Svenskarna vakna. Inte minst media. Det rapporteras initialt kortfattat och hyggligt sakligt men analysen uteblir. Analysen sker istället på sociala media och i samhället i stort och där ropas högt, vitt och brett om att dessa människor ska vara tacksamma eller genast förpassa sig till det krig de kom ifrån. Media rapporterar längre fram om att flyktingarna låtit sig "övertalas" att flytta in i förläggningen mot löfte om att omplaceras inom tre månader. En mer saklig rapportering hade inletts med att man nu "kommit överens", "hittat en lösning" eller åtminstone "klargjort", men media hemfaller åt det föga smickrande ordet "övertala" i detta sammanhang. Samtidigt rasar debatten om att de asylsökande ska vara tacksamma. Själv undrar jag vad de ska vara tacksamma för; kriget i hemlandet? Ska de vara tacksamma för den totalt hopplösa migrationspolitiken som råder i större delen av Europa eller ska de vara tacksamma för att få bristfällig information inför en flytt som tar omkring 15 timmar? Vad har dessa människor att vara tacksamma för och vilka är vi i Sverige som tar oss rätten att kräva tacksamhet av dessa människor?

Ska vi tala tacksamhet så har jag en lång lista människor i Sverige som genast måste börja uttrycka tacksamhet mot nationen.

  • SD bör vara tacksamma över att få partibidrag. Något de själva inte varit delaktiga i att skapa samtidigt som de för en politik som absolut inte kommer att innebära stöd för politiska åsikter som inte ligger i linje med deras egen.
  • Kvinnor bör vara tacksamma för rösträtten de fick för snart 90 år sedan. Aldrig har jag hört en kvinna tacka för den rätten och jag hoppas verkligen att jag slipper göra det.
  • Föräldrar ska så klart vara oändligt tacksamma för barnbidraget.
  • Alla som utnyttjar ROT- och RUT-avdrag borde genast formera fysiska hyllningskörer som sjunger tacksamhetens lov till före detta regering. Jag har aldrig sett det ske men någon gång ska ju vara den första.
  • Pensionärer kan gott sluta gnälla och börja vara tacksamma för att de för en slant varje månad utan att arbeta. Givetvis ska de även uttrycka tacksamhet för att de får bidra lite mer till vår gemensamma kassa än de som fortfarande har ett jobb.
  • Ovanstående tacksamhetsskuld står så klart även arbetslösa och sjukskrivna i. Tacka nu snällt för att vi inte slänger er till råttorna helt utan i alla fall ser till att hålla er så mycket under armarna att ni slipper sitta på gatan och tigga - i alla fall inte varje dag.
  • Varje krogkund borde vara både glad och tacksam mot svenska folket efter krogbesöket, det är ju sponsrat av våra gemensamma medel.
  • Är du under 25 och har en anställning tycker jag absolut att du ska uttrycka din tacksamhet mot såväl samhälle som arbetsgivare. Ditt jobb kostar nämligen samhället en god slant i uteblivna arbetsgivaravgifter. 
  • Alla vi som har ett jobb ska vara oändligt tacksamma. Vi har fått tämligen radikalt sänkt skatt, visserligen kompenserad med att vi nästan halverat inbetalningarna till våra socialförsäkringar.(De där pengarna vi ska använda när vi blir sjuka, arbetslösa eller behöver ta emot lite flyktingar, vi vet...) Visst är det bra, men glöm inte att tacka!
  • Givetvis ska alla politiker, offentligt anställda och alla andra som på ett eller annat sätt belastar vår gemensamma statskassa unisont uttrycka vår tacksamhet för att vi får vara en del av ett så fint samhälle. Sällan eller aldrig gör vi det. Vi klagar. Vi tycker till och med att det är sunt att vi klagar för det är så det fungerar i en demokrati.
Vilka får då klaga? Får någon som har barn på förskolan klaga? Får någon som utnyttjar RUT-avdrag klaga? Får kvinnor klaga, de har ju ändå rösträtt sedan väldigt länge. Får invandrare klaga? Får en flykting klaga eller ska hen stå tacksam inför de allmosor vi anser oss ha råd med i detta landet. 

Att leva som flykting skapar ofta ett farligt psykiatriskt tillstånd som kallas Posttraumatiskt stressyndrom. PTS tar sig ibland uttryck i att du agerar irrationellt. Med tanke på hur många välmående personer i detta land som uppenbarligen verkar lida av PTS föreslår jag en rejäl satsning på både forskning och behandling av de symptom som PTS anses skapa. Inte minst verkar 13% av landets väljare lida allvarligt av Posttraumatiskt stressyndrom med den före detta partiledaren för denna fraktion i spetsen. Det hade i sanning varit en gärning av solidaritet, både med de drabbade och för landet i stort.

Jag är inte uppväxt i ett land där det krävdes tacksamhet, jag är uppväxt i ett land där alla fick vara med och det landet är jag fast förvissad om att bidra till att återskapa.