söndag 5 oktober 2014

Reaktioner på den nya regeringen

Jag tror inte att det har undgått någon att landet nu har fått en ny regering. Knappt hade den nya regeringen hunnit konstituera sig innan kommentarerna började flöda på nätet, på våra arbetsplatser i media och i många andra sammanhang.

En av de största överraskningarna var kanske Alice Bah Kuhnke som raskt fick bli medlem i Miljöpartiet och nu tillträder som Kultur- och demokratiminister. De yvigaste kommentarerna jag hört kring denna utnämning handlar om att hon en gång i tiden arbetat som programledare, inte minst för Disneyklubben. Fantasifulla tyckare hänvisar till Disneys eventuella nazisympatier och Alices hudfärg och dömer på dessa grunder ut henne som minister då detta sammanhang skulle tyda på dåligt omdöme från den då 21-åriga programledaren. Många verkar bortse från en lång rad chefsbefattningar i sammanhang som tyder på stort engagemang i samhällsfrågor, nu senast som generaldirektör för myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.

En annan överraskning var väl att Margot Wallström åter är tillbaka i svensk politik, nu i samband med att hon blir utrikesminister. Margot har inte särskilt många belackare utan hennes utnämning verkar tas emot med entusiasm och öppna armar. Beror detta på att hon är ett prövat kort och väl etablerad? En glad överraskning var det i alla fall i mina ögon och det faktum att UD för första gången kommer att ledas av enbart kvinnor är både intressant och spännande. Jag har stora förhoppningar om att svensk utrikespolitik kommer att kännetecknas av en allt större medmänsklighet i framtiden.

Vi fick också en ny folkhälso-, idrotts- och sjukvårdsminister i SSU-ordföranden Gabriel Wikström. Wikström är ung, född 1985, och dömdes direkt ut i ett internetforum för arga sjuksköterskor som inkompetent, för ung och totalt oförstående för de problem som vården tyngs av i dag. Själv tycker jag att vi ska ge Gabriel lite tid att visa på antingen duglighet eller inkompetens innan vi slår på stora trumman på grund av att han är en ung kille med huvudet på skaft. Gabriel fick nämligen igenom 90-dagarsgarantin på kongressen 2013, helt emot dåtidens partilinje. 90-dagarsgarantin har varit den socialdemokratiska valrörelsens viktigaste reformförslag. Dådkraft verkar inte saknas.

Utnämningen av 27-åriga Aida Hadzialic som blev gymnasie- och kunskapslyftsminister har fått sig en rejäl skopa ovett av folk i skolans värld. Hon anses, föga förvånande, för ung och ämbetet anses onödigt. Kunskapslyft tycker man att ubildningsminister Gustav Fridolin kan ansvara för alldeles själv. Kunskapslyft är kanske en av våra enskilt viktigaste frågor för att få ordning på en arbetsmarknad i kvav och då är det rimligt att vi har någon som ansvarar för de frågorna. Aida är vår genom tiderna yngsta minister. Som invandrare, kvinna och yngst tror jag att hon har betydligt mer att bevisa än våra gamla väl beprövade statsråd som Margot Wallström och Morgan Johansson. Nu hoppas jag att vi ger henne chansen att visa vad hon går för och inte dömer ut henne på så onödiga grunder som kön, ålder eller etnicitet.

I förrgår fick Sverige 24 nya ministrar. Många hävdar att det är fler än vi behöver. Långt i från alla är övertygade om att det är rätt konstellation av personer som nu ska utgöra vår regering. Inte minst är Stefan Löfven kritiserad. Som svetsare och fackpamp kan man ju rimligtvis inte leda ett land, eller? Själv är jag både glad och stolt över att Socialdemokraterna äntligen valt en arbetare som statsminister även om jag tycker att han står lite för långt till höger för min smak och är lite väl undfallande i frågan om kärnkraft och hur vi ska förvalta energifrågan. Till er som tvivlar på Löfvens förmåga att leda ett land vill jag berätta lite om Lech Walesa som började sin karriär som elektriker på Leninvarvet i Gdansk och grundade fackföreningen Solidaritet. 1983 fick han Nobels fredspris och 1990 blev han president i Polen, ett ämbete han hade till 1995. Visst kan även arbetare leda nationer och uträtta stordåd, allt annat är bara en form av klassförakt.

Om vi tittar på varje regering vi har med förståelsen att de olika ministrarna har till uppgift att förvalta en lång rad idéer inom respektive departement snarare än att själva vara dem som kommer med lösningarna på problemen tror jag att vi lättare förstår det politiska arbetet. Demokratier fungerar så att det är folket som styr. Är du inte nöjd med något står det dig fritt att engagera dig och driva de frågor du finner viktiga. Får du tillräckligt många med dig kommer du att lyckas, det är demokratins kärna. Sverigedemokraterna hade aldrig kunnat växa till den storhet de har i dag om demokratin inte fungerat. Trots detta faktum hävdar Sverigedemokrater att den svenska demokratin är satt ur spel. Jag är av en annan åsikt. Jag har engagerat mig. Jag kommer aldrig att bli minister, det är inte min ambition. Jag har full respekt för de som vill bli ministrar och faktiskt blir det. Att jobba så brett och djupt som krävs för att bli minister kräver respekt, oavsett politisk härkomst.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar