lördag 6 december 2014

Extraval i skuggan av supervalåret och kyrkovalet - fyra val på ett och ett halvt år

Jag engagerade mig i politiken väldigt sent i livet. Under mina första två år har jag fått vara en del av tre valrörelser. Snart går i in i den fjärde. Sett ur ett perspektiv där man vill skaffa sig erfarenheter snabbt så är det så klart gynnsamma omständigheter med kyrkoval, supervalår och extraval på så kort tid.

Anledningen till att jag engagerade mig var att jag ansåg att landet styrdes i fel riktning. Många i min närhet ansåg att den borgerliga allianspolitiken var både rättvis och god medan jag själv såg något helt annat. Jag reagerade på att det ansågs helt legitimt att anklaga socialdemokratin för allt ont i världen och att den nyliberala andan som råder i vårt land var frälsningen samtidigt som den stora mängden privatiseringar och avknoppningar av tidigare gemensamt ägda förvaltningar visade på den totala motsatsen.

Det blir inte alltid bättre när den fria marknaden får diktera villkoren för den som är arbetslös, sjuk eller i behov av hjälp. Du kan aldrig vara lönsam när du behöver hjälp utan kommer alltid att förbli en förlorare om inte ett humanitärt samhälle står bakom dig. Den enda lönsamheten i den privata välfärden är den som riskkapitalbolagen skapar genom att tillsätta mindre personal i vård, skola och omsorg. Allt finansierat av våra gemensamma skattemedel.

Liberaliseringen av Sverige har öppnat upp för Sverigedemokraterna som under Alliansens besparingar på vår gemensamma välfärd hittat en lucka att skjuta in sig på. Plötsligt är det invandringens skuld att pensionärer har det dåligt, att taket i A-kassan inte kan höjas eller att allvarligt sjuka måste presentera ett preliminärt dödsdatum för att få behålla sin sjukpeng. Sverigedemokraterna har helt missat att Alliansen valt att befria den gyllene medelklassen från att betala in runt 140 miljarder kronor till vårt gemensamma konto. Givetvis klagar inte medelklassen med anständigt eller till och med väl betalda arbeten. Åtminstone inte så länge de har sina jobb att gå till och inte så länge de är friska och deras barn får hygglig omsorg på dagis och anständig utbildning i skolan och man får behålla sitt jobb.

I höstens val visade en stor del av medborgarna vad de vill. Fler röstade exempelvis på Miljöpartiet
än på något av partierna Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna. Fler röstade på Socialdemokraterna än på Moderaterna och fler röstade på Vänsterpartiet än på både Folkpartiet och Kristdemokraterna. Det blåste med andra or lite vänstervindar igen. I detta sammanhang får vi inte glömma att det även blåste extremt hårt från höger i form av att Sverigedemokraterna blev tredje största parti. Trots detta fick de inte mer än 13 procent av rösterna men dessa 13 procent värderas av anhängarna enligt en helt annan valuta än den den resten av det politiska etablissemanget värderar mandat i. När vänsterpartiet var tredje största parti efter valet 1998 hörde jag aldrig några krav resas på en radikalt vänstervriden politik i landet utan man nöjde sig med att kompromissa.

Efter valet i höst förändrades det politiska klimatet. Det parlamentariska läget ansågs som närmast hopplöst men Socialdemokraterna fick mandat av talmannen att bilda regering. Knappt hade den nya regeringen tillträtt när såväl Alliansen som Sverigedemokraterna började rikta sin aversion mot regeringspartnern Miljöpartiet. Sverigedemokraterna fortsatte dessutom sin linje att de ansåg sig uteslutna och avstängda från allt inflytande och samarbete. För mig är det ingen gåta att inga etablerade partier vill samarbeta med ett gång som för bara tjugo år sedan hade 18-håls Dr Martenskängor och bombarjackor när de paraderade den 30 november för att hedra krigarkonungen (eller det politiska och militärstrategiska miffot) Karl XII. Under några år slipade några av anhängarna både argumenten och bildningsgraden och bytte bombarjackor mot kostym och slips och lyckades så småningom ta sig in i riksdagen. Efter en mandatperiod lyckades de dessutom att öka sitt stöd och få sina sympatisörer att tro att partiet numer är rumsrent. Sverigedemokraterna är inget rumsrent parti, besök vilket internetforum som helst med kopplingar till detta parti så förstår ni varför inget av partierna i den så kallade sjuklövern har velat ta i dem med tång. Rasismen, hatet, kvinnoföraktet, islamofobin och konservatismen genomsyrar detta parti med all önskvärd tydlighet.

När budgeten skulle antas i veckan presenterade regeringen i vanlig ordning sin budget. Alliansen bidrog med sin och Sverigedemokraterna presenterade ytterligare en. Ingen kom att få majoritet för sin budget och spänningen var så klart olidlig, inte minst under Sverigedemokraternas dramaturgiskt välregisserade presskonferens där journalister och lyssnare för fick ta del av tjugo minuters rasistisk propaganda innan de förklarade att de inte tänkte rösta på sin egen budget till förmån för Alliansens. Sverigedemokraterna gick till val med en rad löften till såväl landets pensionärer som arbetslösa. Ur den väljarkåren plockade de många röster. När de ett par månader senare väljer att vända dessa väljare ryggen till förmån för Alliansens budget får plötsligt Socialdemokraterna skulden för debaclet. I mina ögon är detta häpnadsväckande.

Än mer häpnadsväckande är att Alliansen plötsligt anser sig ha rätt att ta över regeringsmakten med hänvisning till att deras politik är så mycket bättre, till och med så bra att Sverigedemokraterna övergav sin egen budget till förmån för deras. Självkritiken hos Alliansen, som tappade tio procentenheter av sina väljer lyser med sin frånvaro. Löftet att inte erbjuda Sverigedemokraterna något inflytande i rikets politik är glömt. Kvar finns ett pekande finger mot Socialdemokraterna. Värst är att det inte är Socialdemokraterna om är målet utan det är regeringspartnern Miljöpartiet som plötsligt utmålas som ett extremt parti av såväl Alliansen som Sverigedemokraterna. Ett parti som har fler väljare än tre av de fyra allianspartierna utmålas nu som ett extremistisk och närmast farligt parti för landet. Skulden är dock enligt den nya politiska logiken Stefan Löfvens.

Skulden är och kommer alltid att vara Sverigedemokraternas. Det parlamentariska läget kommer aldrig att förbättras så länge Sverigedemokraterna fortsätter att utpressa alla regeringsbildare med att hota att rösta ner en budget som inte innebär väsentliga inskränkningar i vår invandrarpolitik. Enfrågepartiet SD har med all önskvärd tydlighet visat att de inte är mogna uppgiften att ta ansvar för Sverige. Alliansen och Sverigedemokraterna skyller på Socialdemokraterna men utmålar samtidigt Miljöpartiet som det största hotet mot vår demokrati. Den enda ljusa punkten i det hela är väl att Vänsterpartiet plötsligt börjar anses vara rumsrent, i alla fall i detta sammanhanget.

När jag går till val den 22 mars kommer jag att ännu en gång rösta på Socialdemokraterna för ett mer rättvist Sverige trots att partiet en gång var med om att bilda rasbiologiska institutet. Utan Socialdemokraterna hade vi nämligen inte haft allmän rösträtt, åtta timmars arbetsdag, fem veckors semester, medbestämmandelagen, barnbidrag, A-kassa, sjukpenning, föräldrapenning och en hel rad andra fantastiska förmåner i Sverige idag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar