onsdag 17 december 2014

Jag var väldigt nära att ge upp, nu behöver jag din hjälp!

Medan före detta partiledare Åkesson slickar såren efter en intensiv valrörelse formas ett nytt mer brunt och mer populistiskt parti under företrädare som Jomshoff, Karlsson, Söder och Ekeroth. Dessa män som styr SD, för det är ju faktiskt bara män i partiets absoluta topp, hävdar att samer och judar inte är svenskar och vill registrera folk utifrån kulturell och etnisk härkomst och en stor del av folket sitter och håller med. Antingen är dessa medlöpare totalt historielösa eller så är de i all enkelhet fantasilösa. 

Jag hade tänkt låta bli att skriva om detta och lägga mig i skugga för hela eländet. Avsikten var att fira jul i lugn och ro och blunda för det faktum att en stor mängd svenskar tycker att Sverigedemokraterna har rätt. Detta beslut tog jag i helgen efter att ha bemött några sedvanliga repliker om storheten med främlingsfientlig och fascistisk politik i ett öppet forum för diskussion kring fenomen i den egna kommunen. Jag bemödade mig med att hålla en hövlig ton men tillspetsad argumentation. Som tack för detta bemöttes jag med hån, förakt och direkta personliga påhopp helt utan saklig grund. 

Jag vill inte påstå att jag i och med detta kan förstå hur det känns att tillhöra en minoritet men det gav mig en mycket god insikt i vilka sjuka krafter det finns hos en relativt stor mängd vanliga svenskar. Efter att ha försökt upprätthålla en politisk debatt på en hyfsat nivå insåg jag att jag blev hånad och kränkt istället för bemött med argument. Jag anser inte att motviljan till min politiska åskådning är ett argument i sig men det räcker för att Sverigedemokraternas svans ska tillåta sig att kränka. Om jag som vit, svensk, hygglig kille kan känna mig kränkt så kan jag bara föreställa mig hur en person från annan kultur kan känna sig. Jag drog mig tillbaka eftersom jag inte ansåg det var lönt att diskutera med personer som uppenbarligen varken vill eller kan förstå någon annan ståndpunkt än sin egen. Min tanke var att det inte var lönt att ödsla ord, energi och tankar på dem. 

Jag vet att jag är långt ifrån ensam om mina upplevelser. Jag vet att det finns många, många fler än jag som står bakom samma solidaritet som jag gör, oavsett partitillhörighet. Jag vill att vi hjälps åt. Jag vill att vi vågar stå upp för ett mer öppet och tillåtande samhälle där det är tillåtet för kvinnliga poliser att ha slöja. Ett samhälle där vi låter dem som ännu inte behärskar vårt språk få ha tolkar vid kontakter med myndigheter och sjukvård och där vi tillåter såväl böneutrop som mer traditionella kyrkklockor. Jag vill att alla ska få vara med och ingen ska registreras utifrån vilken religion eller kultur man har sitt ursprung i. Jag vill inte ha spartanska fängelser i närhet till landets gränser för utländska medborgare som eventuellt eller definitivt ska utvisas.

Jag antydde inledningsvis att Sverigedemokraterna styrs av män och det äger nog sin riktighet. I bakgrunden står tjejerna och kommer med mer mänskliga motioner: http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Ovriga-dokument/Ovrigt-dokument/Dagpassning-for-riksdagsledamo_H2022609/. Cassandra Sundin och Hanna Wigh,  riksdagsledamöter från SD, vill att riksdagen överväger möjlighet till daglig hundpassning för att öka trivseln för våra riksdagskandidater samtidigt som de hejar på grabbarna med en mer brun agenda. 

Låt oss hjälpas åt att aldrig tystna. Låt oss hjälpa varandra i diskussioner med våra medmänniskor som av mer eller mindre goda grunder tror att de gör Sverige en god gärning när de röstar på SD. Lås oss stå upp tillsammans och låt oss aldrig lämna varandra i sticket när det hettar till i debatten med företrädare för vårt nyfascistiska parti. Jag lovar att inte vara tyst, lovar du att hjälpa mig? Beteendet kallas solidaritet och solidaritet är en mycket bra idé, det behöver man inte vara socialist för att tycka. 

Jag avslutar med att säga som Rossana Dinamarca; Björn Söder är inte min talman.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar