fredag 2 januari 2015

Lite jävla tacksamhet...

Under några dagar har jag förundrats över hur en busslast flyktingar egentligen har behandlats inför sin resa till Grytan utanför Östersund. Själva resan tror jag har varit förnämlig, särskilt som varken chauffören av bussen eller bolaget som äger densamma har agerat i strid mot de asylsökandens syfte och inte begärt avhysning med hjälp av Kronofogde och Polis.

Uppenbarligen har det funnits stora brister i information när man placerade en busslast flyktingar i Grytan och uppenbarligen har dessa immigranter tagit illa vid sig. Majoriteten av dem som var på bussen har tagit så illa vid sig att de beslutade sig för att stanna i bussen och i förlängningen för att inleda en hungerstrejk.

Eftersom jag, i likhet med större delen av folket, inte har all information väljer jag att utgå ifrån de erfarenheter och kunskaper jag har när jag analyserar läget. Allt annat är befängt. Enligt min erfarenhet är Migrationsverket ett hårt ansatt statligt verk som lider av personalbrist och en stundtals orimlig arbetssituation. Enligt min erfarenhet får icke svensktalande personer ytterst begränsad tolkhjälp vid allt för många tillfällen. Enligt min kunskap är flertalet av landets flyktingmottagningar snabbt uppkomna fenomen med ett ursprung ur forna tiders äldreomsorg, mentalvård och sjukvård. Dessa hem står i dag övergivna, ofta på grund av att de inte anses som ändamålsenliga för boende åt folk med utökat stöd. De duger helt enkelt inte som bostäder längre. Enligt samma kunskap ligger dessa förläggningar långt från ära och redbarhet och sällan finns det tillgång till mer än det allra viktigaste för överlevnad. Med lite tur finns det en buss inom någorlunda anständigt promenadavstånd. Enligt min kunskap kostar bussbiljetter pengar och enligt samma kunskap har den som är förlagd till ett asylboende en månadsinkomst om ungefär 700:- i månaden. Enligt min kunskap saknas såväl litteratur, dagstidningar och service på det egna språket. Framför allt saknas en adekvat språkundervisning i Svenska.

Mot bakgrund av allt detta har jag lätt att förstå förtvivlan hos de personer som efter flykt från krig och umbäranden där man troligen har fått göra sig av med allt som betyder något för att ta sig hit blir fundersam efter att ha fraktats ett drygt hundratal mil till en plats långt upp i en folktom före detta militärförläggning.

Mitt i allt detta börjar Svenskarna vakna. Inte minst media. Det rapporteras initialt kortfattat och hyggligt sakligt men analysen uteblir. Analysen sker istället på sociala media och i samhället i stort och där ropas högt, vitt och brett om att dessa människor ska vara tacksamma eller genast förpassa sig till det krig de kom ifrån. Media rapporterar längre fram om att flyktingarna låtit sig "övertalas" att flytta in i förläggningen mot löfte om att omplaceras inom tre månader. En mer saklig rapportering hade inletts med att man nu "kommit överens", "hittat en lösning" eller åtminstone "klargjort", men media hemfaller åt det föga smickrande ordet "övertala" i detta sammanhang. Samtidigt rasar debatten om att de asylsökande ska vara tacksamma. Själv undrar jag vad de ska vara tacksamma för; kriget i hemlandet? Ska de vara tacksamma för den totalt hopplösa migrationspolitiken som råder i större delen av Europa eller ska de vara tacksamma för att få bristfällig information inför en flytt som tar omkring 15 timmar? Vad har dessa människor att vara tacksamma för och vilka är vi i Sverige som tar oss rätten att kräva tacksamhet av dessa människor?

Ska vi tala tacksamhet så har jag en lång lista människor i Sverige som genast måste börja uttrycka tacksamhet mot nationen.

  • SD bör vara tacksamma över att få partibidrag. Något de själva inte varit delaktiga i att skapa samtidigt som de för en politik som absolut inte kommer att innebära stöd för politiska åsikter som inte ligger i linje med deras egen.
  • Kvinnor bör vara tacksamma för rösträtten de fick för snart 90 år sedan. Aldrig har jag hört en kvinna tacka för den rätten och jag hoppas verkligen att jag slipper göra det.
  • Föräldrar ska så klart vara oändligt tacksamma för barnbidraget.
  • Alla som utnyttjar ROT- och RUT-avdrag borde genast formera fysiska hyllningskörer som sjunger tacksamhetens lov till före detta regering. Jag har aldrig sett det ske men någon gång ska ju vara den första.
  • Pensionärer kan gott sluta gnälla och börja vara tacksamma för att de för en slant varje månad utan att arbeta. Givetvis ska de även uttrycka tacksamhet för att de får bidra lite mer till vår gemensamma kassa än de som fortfarande har ett jobb.
  • Ovanstående tacksamhetsskuld står så klart även arbetslösa och sjukskrivna i. Tacka nu snällt för att vi inte slänger er till råttorna helt utan i alla fall ser till att hålla er så mycket under armarna att ni slipper sitta på gatan och tigga - i alla fall inte varje dag.
  • Varje krogkund borde vara både glad och tacksam mot svenska folket efter krogbesöket, det är ju sponsrat av våra gemensamma medel.
  • Är du under 25 och har en anställning tycker jag absolut att du ska uttrycka din tacksamhet mot såväl samhälle som arbetsgivare. Ditt jobb kostar nämligen samhället en god slant i uteblivna arbetsgivaravgifter. 
  • Alla vi som har ett jobb ska vara oändligt tacksamma. Vi har fått tämligen radikalt sänkt skatt, visserligen kompenserad med att vi nästan halverat inbetalningarna till våra socialförsäkringar.(De där pengarna vi ska använda när vi blir sjuka, arbetslösa eller behöver ta emot lite flyktingar, vi vet...) Visst är det bra, men glöm inte att tacka!
  • Givetvis ska alla politiker, offentligt anställda och alla andra som på ett eller annat sätt belastar vår gemensamma statskassa unisont uttrycka vår tacksamhet för att vi får vara en del av ett så fint samhälle. Sällan eller aldrig gör vi det. Vi klagar. Vi tycker till och med att det är sunt att vi klagar för det är så det fungerar i en demokrati.
Vilka får då klaga? Får någon som har barn på förskolan klaga? Får någon som utnyttjar RUT-avdrag klaga? Får kvinnor klaga, de har ju ändå rösträtt sedan väldigt länge. Får invandrare klaga? Får en flykting klaga eller ska hen stå tacksam inför de allmosor vi anser oss ha råd med i detta landet. 

Att leva som flykting skapar ofta ett farligt psykiatriskt tillstånd som kallas Posttraumatiskt stressyndrom. PTS tar sig ibland uttryck i att du agerar irrationellt. Med tanke på hur många välmående personer i detta land som uppenbarligen verkar lida av PTS föreslår jag en rejäl satsning på både forskning och behandling av de symptom som PTS anses skapa. Inte minst verkar 13% av landets väljare lida allvarligt av Posttraumatiskt stressyndrom med den före detta partiledaren för denna fraktion i spetsen. Det hade i sanning varit en gärning av solidaritet, både med de drabbade och för landet i stort.

Jag är inte uppväxt i ett land där det krävdes tacksamhet, jag är uppväxt i ett land där alla fick vara med och det landet är jag fast förvissad om att bidra till att återskapa.