fredag 9 januari 2015

Jag är inte Charlie

Efter det fasansfulla dådet i Paris när terrorister, fundamentalister eller bara en några helt vanliga dårar gick bärsärk på Charlie Hebdos redaktion har en virtuell storm av statusuppdateringar som antyder att kontoägaren på det aktuella sociala forumet anser sig vara Charlie dykt upp. Vid en första anblick är det både bra, sympatiskt och okomplicerat.

Mer komplicerat blir det när SD-anhängare hakar på. Det är nästan lika komplicerat som när folk som kommenterar händelsen med "det är fruktansvärt det som hänt, att någon i Islams namn har utfört detta". För mig är det totalt bisarrt att tänka så. Det blir lite som att alla kristna ska skämmas ögonen ur sig för varje osunt mord som begås av en kristen person. Jag lovar, det är väldigt många kristna personer som begår mord, några av de mest spektakulära är väl Helge Fossmo, Anders Behring Breivik, John Ausonius och Peter Mangs. Ingen av dessa har haft religion som utgångspunkt för sina mord. Snarare är det en känsla av att stå för en högre status och anse sig besitta större rätt att leva än offren på grund av kultur, etnicitet eller rena vanföreställningar om den egna personens förträfflighet.

Att anklaga Islam som religion för att vara extravagant när det kommer till att mörda i guds namn klingar tämligen falskt mot bakgrund av vad kristendomens korsriddare gjorde för en herrans massa år sedan. Det är inte religioner som dödar, det är fundamentalister, terrorister och kompletta galningar. Nu är det dags att sluta stigmatisera ett helt folk som, frivilligt eller ofrivilligt, är födda till muslimer. Nu är det dags att bilda en gemensam grund för hur vi går vidare mot våldsdåd som dessa. Det är dags att agera mot ISIS, Boko Haram, Al Quaida, Nazister, Fascister, Stalinister och andra ickedemokratiska krafter.

Hur agerar vi då bäst? Inte är det genom att stigmatisera hela religioner för att sedan glatt posta en bild att man är Charlie på Facebook i alla fall. I första hand måste vi lära oss att skilja på sak och person. I andra hand måste vi lära oss att bli mer toleranta mot de som tänker olika .I tredje hand måste vi vara lite mer villiga av att dela med oss av vad vi har, inte bara pengar utan även tid, kraft, ork och glädje.

Efter mitt förra blogginlägg, där jag gick åt Sverigedemokraterna i en passage i slutet, så visade det sig att väldigt många personer inte är intresserade av att dela någon av de åsikter jag nämnde tidigare. Vissa gick så långt att de valde att helt enkelt kränka mig på grund av mina åsikter medan ett fåtal faktiskt försökte sköta debatten. När jag inte höll med fick jag höra att jag var trångsynt och hopplöst PK (politiskt korrekt). Jag är stolt över att vara så kallat PK och jag kommer aldrig att ändra ståndpunkt i den frågan. Vad som gör mig fundersam är över hur de personer som kallar mig PK, eller ännu värre tillmälen, tycker sig ha rätten att utöva virtuella mord på min person på nätet. Skillnaden är egentligen hårfin.

Jag är inte Charlie - Jag är David Lenander och jag är demokrat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar