fredag 24 april 2015

Den osynliga muren

I dag uppdaterade min fru sitt Facebookkonto. Uppdateringen handlade om de murar som vi bygger upp i Europa idag. Denna gång bygger vi inte muren österut utan snarare söderut, ganska exakt vid Medelhavet. Detta fick mig att fundera. Min första enfaldiga tanke var att det absolut inte finns någon mur i den regionen och att havet är fritt att utnyttja för alla efter behov.

Nu är det ju så enkelt att våra behov skiljs åt en hel del. För vissa är mat för dagen det enda och primära behovet. För andra är det att kunna byta kök, badrum eller bil med extremt korta intervaller. Jag dömer varken den som inte klarar vardagsekonomin eller den som uppenbarligen ägnar sig åt lyxkonsumtion. Jag tar helt enkelt avstamp i det Sverige jag växte upp i.

Född 1969 i ett hem som var intellektuellt men inte högutbildat, vänster men inte uppenbart och estetiskt, denna och inte dåtidens normer, formades både jag och mina åsikter. Många skulle nog vilja kalla mig för kulturmarxist, i alla fall om de valt att organisera sig, eller rösta på SD. Mitt i detta folkhemsghetto för den spirande medelklassen växte jag upp i ett fuskbyggt hus på en minimal tomt med ohyggligt gott om kamrater i egen ålder. Det var bra eftersom jag inte hade några syskon. Min barndom var med andra ord både lycklig och trygg. Det stora hotet kom från öst, från Sovjetunionen. Det var kallt krig.

Det var kallt krig och Sverige investerade i ett galet tempo i kärnvapensäkra skyddsrum, i underjordiska ledningscentraler för kommun, stat och landsting och i ett försvar som jag hoppas att vi aldrig kommer att få anledning att investera i igen. Världen var för den uppväxande ynglingen relativt lätt att förstå sig på. I alla fall för mina kamrater som fick lära sig att Sovjet var farligt och USA var bra. Min fostran skiljde sig väl inte så värst från kamraternas men jag fick tidigt lära mig att aldrig skilja på "vi och dem" och att Coca Cola var väldigt osunt. Jag fick lära mig att det är viktigt att visa solidaritet med dem som har det sämre och jag fick lära mig att det alltid finns fler sidor av samma mynt och det tackar jag mina föräldrar för. De flesta av mina kamrater fick lära sig ungefär samma saker. Skillnaden låg möjligen i hur man betraktade hotet från öst, Sovjetunionen. Någonstans tog ändå ingen det hela på allvar. Ryssen höll sig på sin kant. Sveriges beredskap var god och allt var frid, fröjd och terrorbalans.

I dag har vi inget större hot från öst, än så länge. Även om Ryssland har utmanat lite så ser jag inte att det är rimligt att mobilisera. Det jag ser är att det är rimligt att förstärka gränsbevakningen för främmande militärt angrepp och att i förlängningen upprusta det som var vårt försvar. Jag ser också en möjlighet att återigen syssla med total mobilisering men då i syfte att jobba mycket mer med det som tidigare föll under civilförsvaret, alltså de sociala funktionerna. I den bästa av världar hade vi inte behövt ett beväpnat försvar, i den världen lever vi tyvärr inte idag.

Tillbaka till murar och medelhavet. I krigshärjade länder i Afrika och Mellanöstern lever idag människor i krig. Umbärandena är fasansfulla och bödlarna, krigsherrarna, i deras del av världen är minst lika förfärliga. Givetvis försöker de som kan ta sig ifrån denna situation att göra det, även om det måste ske i en gummibåt eller andra enklare farkoster över medelhavet.

Jag har sysslat lite med segling, dock aldrig i Medelhavet, och vågar mig på en gissning att de fartyg som skeppar flyktingar inte har någonting gemensamt vad avser säkerhet, sjövärdighet och allmän god ordning som våra fritidsfartyg har. Jämför vi med de fartyg vi gladeligen åker till främmande länder så är gapet oändligt stort. Detta gör medelhavet till en enorm mur för de som behöver hjälp. Detta gör oss i Europa till ett folk som måste visa på hänsyn, empati, medmänsklighet och vilja att ge lite, ytterst lite, av vårt välstånd till de som vågar flykten.

I slutet av andra världskriget startade Folke Bernadotte en kampanj och började köra vita bussar till Neuengamme i syfte att ta hem så många Skandinaver som möjligt. Vi välkomnade dessa personer och gav dem av vad vi hade. Bernadottes företag var inte helt oantastligt, han tvingades till eftergifter men historien har inte dömt honom särskilt hårt för det.

Efter andra världskriget skapades järnridån, Europa delades upp.Vi fick en mur i Berlin, en stad delades upp. Under det tidiga nittiotalet lyckades vi radera dessa gamla, skamliga, gränser och blev ett någorlunda enat Europa. Varför delar detta enade Europa, trots sina erfarenheter av vad som kan hända, upp världen igen i ett vi och dem? Varför har Medelhavet kommit att bli vår nya Berlinmur? Varför har vi så svårt att acceptera andra kulturer?  Varför har vi så svårt att hjälpa människor i nöd om de inte råkar bo i vårt närområde? När jag växte upp brukade de människor som lyckades fly från gamla öst hyllas som hjältar, varför hyllar vi inte de som kommer idag som samma sorts hjältar? Var är vår anständighet?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar