lördag 7 oktober 2017

En fråga om bostad

Läste i dagens, eller om det var gårdagens, Sydsvenskan att det tar en barnfamilj runt sju år att spara ihop till kontantinsatsen för ett litet hus att bo i. I vissa kommuner tar det bara ett par år och i andra, Båstad exempelvis, tar det nära trettio år att dra i hop en kontantinsats. Detta är inga nyheter, detta är faktum. Faktum som inte fanns på agendan för bara trettio år sedan. För trettio år sedan var marknaden sund men inte allenarådande, vi hade blandekonomi.

När marknaden möter en politisk styrning som medger ränteavdrag, rutavdrag, rotavdrag, övre gräns för fastighetsskatt och fem jobbskatteavdrag reagerar marknaden helt riktigt genom att försöka roffa åt sig så mycket av kakan som finns att fördela. Svårare än så är det inte på marknaden. Åt den som har ska vara givet.

Marknaden och dess aktörer tar inte hänsyn till alla de som av olika anledningar inte lyckats ta sig in på marknaden. En väldigt stor anledning kan vara bristande ålder, man är helt enkelt för ung för att ha kunnat köpa bostadsrätt i rätt tid. En annan kan vara sjukdom, arbetslöshet eller ett allmänt ointresse av att äga sitt boende. Orsakerna är egentligen egala. Marknaden tar ändå inte hänsyn till trivialiteter som låg inkomst eller bristande engagemang för marknadens mekanismer.

Jag är verksam på denna marknad. Jag till och med göder den. Jag jobbar som fotograf och många av mina uppdrag handlar om att förse en stor skara av fastighetsmäklare med säljande bilder av boenden som ska komma att ägas av sina invånare. Som fotograf tillhör jag i högsta grad prekariatet, snart gör också mäklarna i en överetablerad bransch det. Marknaden prånglar ut mäklare på statsfinansierade utbildningar och marknaden erbjuder dessa jobb mot provision. Eftersom mäklarna jobbar alla sju dagar i veckan och nära nog dygnet runt förväntas även fotografen ställa upp på samma arbetslinje. Hittills har jag lyckats hålla stånd.

I den värld jag lever och verkar framstår det som så fullständigt självklart att man ska äga sitt boende. Att hyra sitt boende betraktas som suspekt och ett utmärkt sätt att bli blåst eftersom marknaden på något magiskt sätt kommer att göra dig ekonomiskt oberoende i och med att priset på din lägenhet eller hus förväntas öka betydligt mer än index. Så här långt i min essä undrar jag om det är fler än jag som ser bubblan?

För en tid sedan fick jag ett uppdrag. En tvåa med bra läge och stort renoveringsbehov i en mellanstor stad. Mäklaren kom inte ut själv utan förmedlade uppdraget med nycklar till en tömd lägenhet i ett kuvert med uppmaningen att undvika fläcken i parkettgolvet. Fläcken i parkettgolvet matchade väl en liggande människa och den kvardröjande doften indikerade att densamma hade fått ligga hyggligt länge. Mäklarens största bryderi var att likfläcken inte fick synas på bild. De anhöriga, som överhuvudtaget inte brytt sig om sin åldriga släkting, förväntade sig höga bud.

När vår existens hängs upp på en marknad helt utan reglering blir det tyvärr så här. När alla förväntar sig att tjäna en hacka på att bara bo, eller ärva sitt boende, blir det skevt. Det minsta vi kan begära är att få bo bra, till rimliga priser utan en galen marknad som dubblar priser på bostadsrätter i medelstora kommuner på bara tre år.

I samma Sydsvenskan rapporteras det en en grönsakshandlare i Lund som varit föremål för många granskningar av Skattemyndigheten. Grönsakshandlaren gjorde till sist rätt och betalade det han var skyldig. Gott nog så. Alla kan göra fel. Särskilt när det handlar om skatt. Nu visar det sig att grönsakshandlaren sysslat med att hyra ut bostäder till människor på väldigt underliga premisser. Framför allt har han inte deklarerat verksamheten och prisbilden verkar minst sagt tilltagen för det torftiga boende som stod till buds.

På andra håll i landet förkommer hyror i så kallade Attefallshus på 25 kvadratmter i människors trädgårdar som väl motsvarar ett ägande av en normal villa på fem gånger bostadsytan med drift och underhåll. Marknaden är en förunderlig plats att vara verksam på. I alla fall om man är en bit upp i näringskedjan. Boende kan aldrig vara ett föremål för marknadskrafter. Lika lite som vård, omsorg och utbildning ska vara det. Är det fler än jag som ser bubblan?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar