Jag jobbar som fotograf. Lejonparten av min arbetstid
spenderas hos människor som av en eller annan anledning vill, eller måste,
sälja sitt boende. Genom åren har tusentals villor, gårdar och lägenheter
passerat min frontlins. Jag har varit där, i varenda en av dem.
Drömjobbet för mig är när ett ungt par med koll på både
städutrustning, inredning och ekonomi bestämmer sig för att köpa nyare, större
eller bara flytta dit det nya jobbet finns. Då får arbetsdagen ett litet rosa
skimmer över sig. Pigga, fräscha yngre medelålders med välkammade barn, BMW på
uppfarten och sådär lagom diskret, fyrkantig grå schäslonghörnsoffa med gott om
plats för hela familjen och ett benstöd till far i huset. Mannen bakar surdeg,
brygger öl och cyklar racer medan
kvinnan färgkoordinerar Odd Mollykoftorna i husets walk-in-closet. Det bjuds på
kapselkaffe från den integrerade espressobryggaren i det ROT-finansierade,
renoverade köket. Kaffet smakar gott och kapseln slipper jag se, den försvinner
lika fort ur mitt medvetande som minnet av bostaden eftersom den oftast är
ganska opersonlig. Jag ler, tar i hand, ger komplimanger över möbler som ser
likadana ut som i andra likadana hem och smuttar på kaffet. Vi diskuterar
ränteläget, amorteringskrav och det fina med att äga sitt eget boende då man
med hjälp av ROT-avdrag kan göra det så mycket mer personligt trots den
uniforma inredningen. Bilderna blir ofta väldigt bra eftersom förutsättningarna
medger det. Det är rent och snyggt. Möblerna är moderna, ytorna stora, rena och
väggarna ljusa och fräscha. Jag gör mitt jobb och jag gör det bra. Jag tar fina
bilder av tillrättalagda miljöer. Det ser ut som i ett reportage ur något
slimmat livsstilsmagasin i glättat papper för en hundring per nummer. När jag
är klar frågar säljarna med lysten blick nästan alltid hur mycket jag tror att
de kan få för sitt hus. Eftersom
bostaden inte sällan är belånad upp till skorstenen blir mitt svar oftast: hur mycket behöver ni?
Inte sällan möter jag den RUT-finansierade städerskan på väg
in i dessa hem. Det är nästan alltid en kvinna. Hon har alltid ett annat
ursprung än jag och hon är klar med sitt jobb när jag kommer för att göra mitt.
Ibland förekommer det även en stylist. Det är också nästan alltid en kvinna och
hon har nästan alltid samma ursprung som jag. Ibland får jag dela min tid i
bostaden med en, nästan alltid, man som utför en energibesiktning och den
snubben kan komma var som helst ifrån. Skillnaden är att kvinnan som verkligen
producerar något av reellt värde genom att städa tjänar betydligt mindre än oss
andra trots att våra tjänster inte omfattas av RUT-avdrag. I mitten på
inkomststegen finns jag och energikillen. Vi som levererar bilder och ett intyg
på hur mycket energi den där bostaden förbrukar. Den som tjänar mest är hon som
inte sällan orsakar bostadsägaren ännu mer kostnader genom att föreslå inköp av
nya mattor, tavlor och handdukar för att göra hemmet oemotståndligt för
presumtiva köpare.
Pensionärsparet, födda på 40-talet, är en mycket stor
kundgrupp. Ofta har de bott i sitt hus sedan sent sextio- eller tidigt
sjuttiotal. De har fostrat ungar, skaffat vänner och levt ett helt liv i det
där huset de inte sällan byggt själv. Hemmet är välordnat och rent. Det är
nästan garanti på att få både kaffe och kaka eller macka. Inredning och möbler
varierar stort mellan de olika bostäderna. De intellektuella har inte sällan
möbler formgivna i Skandinavien, modern konst och en riktigt schysst
hifi-anläggning. Inte sällan står det ett piano, en gitarr eller ett staffli med
duk i ett hörn som en påminnelse om att det finns ett kulturellt intresse.
Andra fyrtiotalister har prioriterat resor, bilar eller annat och behållit de
möbler och utrustnings som gavs i lysningspresent. Gemensamt för samtliga är
att de verkar vara lyckliga och nöjda och vem hade inte varit det med den
utvecklingen som bostadsmarknaden haft de senaste femtio åren. Om vi jämför
skulle en liter mjölk i dag kostat 40 kronor med samma kostnadsutveckling.
Pensionärerna köpte billigt och säljer dyrt för att investera pengarna i än
ännu dyrare bostadsrätt eftersom det inte finns något annat sätt att ordna en
vettig bostad på de flesta håll i landet. De som har lyckan att hitta en
hyresrätt köper en husbil eller hjälper barn och barnbarn att förverkliga sina
bostadsdrömmar. Det här är oftast väldigt trygga människor. Den sista
generationen som upplevde att allt bara blev bättre och bättre. Nu betraktar de
bekymrat samhällets nedmontering och pratar inte sällan politik och längtar efter
Palmes socialdemokrati. Jag fikar, pratar och gör mitt jobb. Ibland måste jag
flytta souvenirerna från Kreta -74 och Madeira -76 men lika ofta får jag lyssna
på Miles Davies genom ett par nyrenoverade Carlssonhögtalare. När jag lämnar
dessa bostäder vill mannen i huset ofta ha mitt visitkort eftersom man aldrig
vet när man behöver en fotograf. Kvinnan försäkrar sig nästan alltid om att jag
ska köra försiktigt, påminner om att köpa blommor till min fru och tipsar om
att det finns billig bensin på den närliggande macken. Känslan av omtanke biter
sig fast och det är lätt att förnimma en air av folkhem.
Andra måste sälja sin bostad eftersom de helt enkelt inte
längre har råd att bo kvar. Den nyskilda mamman i låglöneyrke, änkan med låg
pension och han som blev av med jobbet och inte lyckats hitta ett nytt i tid
innan amorteringarna äter upp allt större del av den sinande A-kassan. Några av
dem har fått en sista chans av Kronofogden att själv sälja sin bostad innan de
mäter ut den för att betala skulder som inte klaras av på grund av oförutsedda
händelser. I de här hemmen kan det se ut hur som helst. Hos änkan är det oftast
rent och snyggt även om möbler, mattor och tapeter är gamla och slitna. Hos den
nyskilda mamman förekommer det ibland en obäddad barnsäng, smulor på köksbordet
och dammråttor bakom soffan eftersom tiden helt enkelt inte räcker till för att
jobba, sova och fostra barnen. Det ser lite ut som det gör hos de flesta av oss
emellanåt. Hos ungkarlen trängs innehavarens samtliga skor och ytterkläder i
hallen med tre påsar återvinning i form av tomglas, reklam och tidningar. I
badrummet en uttjänt tandborste, sönderklämd tandkrämstub och sex tomma
schampoflaskor. I köket vill man inte laga mat ens om man bär ut traven med
tomma pizzakartonger. Ungkarlen har gett upp. I de här hemmen lyser stylisten,
städerskan och energibesiktningskillen med sin frånvaro och det finns inte
pengar eller ork att bjuda på en kopp kaffe. Jag gör mitt jobb och jag gör det
bra. Vi pratar och ofta pratar vi bra. Vi pratar om sociala och ekonomiska
orättvisor. Vi pratar om bostadsbrist och om vikten av att få hjälp. Inte
sällan gråter innehavaren. Gråter av vanmakt, ensamhet. Gråter över sin
oförmåga att ens kunna behålla sin bostad och betala sina räkningar. Jag gör
mitt jobb. Lyssnar, tröstar och tar så fina bilder som jag bara kan. Jag får
inget kaffe men jag får ofta en kram och ett tack när jag är klar. De här
säljarna pratar väldigt sällan om värdet på sin bostad, de hoppas oftast bara
att den kommer att gå att sälja och att det, i bästa fall, blir något litet
över när banken, mäklaren och alla andra har fått vad de ska ha. Det gemensamma
för dessa människor är att de är väldigt ensamma. De saknar ekonomiskt och
socialt skyddsnät.
En del bostäder måste säljas eftersom innehavaren har dött.
Döden har många ansikten. Produkten av ett helt liv läggs då fram framför mitt
objektiv. I de flesta fall finns anhöriga, i många fall finns det engagerade
och sörjande anhöriga som verkligen anstränger sig för att bostaden ska te sig
så säljande och proper som möjligt. Det blir oftast finstämda möten med de här
människorna. Många av dem har ett behov av att prata om sin man, sin far, sin
dotter, morfar eller bästa vän. Arbetspasset fylls av anekdoter, minnen och skrönor
fulla av värme och kärlek och vi har ofta en trevlig och stämningsfull stund
tillsammans. Inte sällan får jag känslan av att ha lärt känna den döde. Om
dödsboet inte är helt tömt bjuds det inte sällan på en kopp kaffe och samtalen
har i regel en mycket stor bredd. Många är intresserade av mig och mitt arbete.
Ibland har det inneburit att jag fått uppdrag av helt annan karaktär. Andra
gånger har sorgen varit det mest dominanta samtalsämnet. Dels sorgen över en
avliden anhörig men också sorgen över att dödsbodelägarna inte kommer överens.
Sorg över kattrakande om lösöre och pengar från bostadsförsäljningen. Sorg över
att barndomshemmet inte längre kan vara kvar i familjen. Sorg över en av
kapital och prylar splittrad syskonskara.
Döden har många ansikten. Ibland finns inga anhöriga.
Allmänna arvsfonden blir då uppdragsgivaren och jag får en nyckel till det som
varit en avliden människas sista bostad. Inte sällan är bostaden mer eller
mindre en sanitär olägenhet och mäklare, stylister och städerskor lyser med sin
frånvaro. En gång fick jag en liten lapp tillsammans med nycklarna från
mäklaren. Jag skulle enligt texten på den lilla lappen undvika en fläck i
parkettgolvet i vardagsrummet. Lägenheten luktade lik och död och fläcken i
golvet var mörkt brun och hade tydliga konturer av en människa. I en sådan
lägenhet varken stylar eller fikar man. I en sådan lägenhet pratar man inte men
vi måste börja prata om dessa lägenheter för ingen människa ska behöva vara så
ensam att man ligger och dör i sin bostad och inte upptäcks förrän man börjar
lukta och, bokstavligen, lämnar en stor fläck efter sig på sitt vardagsrumsgolv. I
ett annat av de uppdrag som Allmänna arvsfonden förser mig med tvingades jag
snabbt röja det lilla huset med en snöskyffel för att kunna få någorlunda
bilder som beskrev bostaden och inte misären i den. Det fanns inte en hel möbel
och inte en ren yta i hela huset men desto mer tomma livsmedelsförpackningar, smutsiga kläder och andra ting utan värde precis överallt. Om det fortfarande hade varit pant på brännvinsflaskor
hade tomglasen i samma hus troligen finansierat mäklararvodet.
I ett anständigt samhälle borde vi inte ha dessa skillnader mellan människor. Ingen borde tillåtas dö ensam och ingen borde tillåtas gå ner sig i missbruk så att ens hem blir en likgiltigt. Ingen borde heller tillåtas bli miljonär bara på att bo i ett hus. Alla borde ha rätt till en bostad som varken krossar privatekonomin eller de drömmar om ett bra liv som vi alla bär.