Jag jobbar som fotograf. Lejonparten av min arbetstid spenderas hos människor som av en eller annan anledning vill, eller måste, sälja sitt boende. Genom åren har tusentals villor, gårdar och lägenheter passerat min frontlins. Jag har varit där, i varenda en av dem.

Drömjobbet för mig är när ett ungt par med koll på både städutrustning, inredning och ekonomi bestämmer sig för att köpa nyare, större eller bara flytta dit det nya jobbet finns. Då får arbetsdagen ett litet rosa skimmer över sig. Pigga, fräscha yngre medelålders med välkammade barn, BMW på uppfarten och sådär lagom diskret, fyrkantig grå schäslonghörnsoffa med gott om plats för hela familjen och ett benstöd till far i huset. Mannen bakar surdeg, brygger öl  och cyklar racer medan kvinnan färgkoordinerar Odd Mollykoftorna i husets walk-in-closet. Det bjuds på kapselkaffe från den integrerade espressobryggaren i det ROT-finansierade, renoverade köket. Kaffet smakar gott och kapseln slipper jag se, den försvinner lika fort ur mitt medvetande som minnet av bostaden eftersom den oftast är ganska opersonlig. Jag ler, tar i hand, ger komplimanger över möbler som ser likadana ut som i andra likadana hem och smuttar på kaffet. Vi diskuterar ränteläget, amorteringskrav och det fina med att äga sitt eget boende då man med hjälp av ROT-avdrag kan göra det så mycket mer personligt trots den uniforma inredningen. Bilderna blir ofta väldigt bra eftersom förutsättningarna medger det. Det är rent och snyggt. Möblerna är moderna, ytorna stora, rena och väggarna ljusa och fräscha. Jag gör mitt jobb och jag gör det bra. Jag tar fina bilder av tillrättalagda miljöer. Det ser ut som i ett reportage ur något slimmat livsstilsmagasin i glättat papper för en hundring per nummer. När jag är klar frågar säljarna med lysten blick nästan alltid hur mycket jag tror att de kan få för sitt hus. Eftersom bostaden inte sällan är belånad upp till skorstenen blir mitt svar oftast: hur mycket behöver ni?   

Inte sällan möter jag den RUT-finansierade städerskan på väg in i dessa hem. Det är nästan alltid en kvinna. Hon har alltid ett annat ursprung än jag och hon är klar med sitt jobb när jag kommer för att göra mitt. Ibland förekommer det även en stylist. Det är också nästan alltid en kvinna och hon har nästan alltid samma ursprung som jag. Ibland får jag dela min tid i bostaden med en, nästan alltid, man som utför en energibesiktning och den snubben kan komma var som helst ifrån. Skillnaden är att kvinnan som verkligen producerar något av reellt värde genom att städa tjänar betydligt mindre än oss andra trots att våra tjänster inte omfattas av RUT-avdrag. I mitten på inkomststegen finns jag och energikillen. Vi som levererar bilder och ett intyg på hur mycket energi den där bostaden förbrukar. Den som tjänar mest är hon som inte sällan orsakar bostadsägaren ännu mer kostnader genom att föreslå inköp av nya mattor, tavlor och handdukar för att göra hemmet oemotståndligt för presumtiva köpare.

Pensionärsparet, födda på 40-talet, är en mycket stor kundgrupp. Ofta har de bott i sitt hus sedan sent sextio- eller tidigt sjuttiotal. De har fostrat ungar, skaffat vänner och levt ett helt liv i det där huset de inte sällan byggt själv. Hemmet är välordnat och rent. Det är nästan garanti på att få både kaffe och kaka eller macka. Inredning och möbler varierar stort mellan de olika bostäderna. De intellektuella har inte sällan möbler formgivna i Skandinavien, modern konst och en riktigt schysst hifi-anläggning. Inte sällan står det ett piano, en gitarr eller ett staffli med duk i ett hörn som en påminnelse om att det finns ett kulturellt intresse. Andra fyrtiotalister har prioriterat resor, bilar eller annat och behållit de möbler och utrustnings som gavs i lysningspresent. Gemensamt för samtliga är att de verkar vara lyckliga och nöjda och vem hade inte varit det med den utvecklingen som bostadsmarknaden haft de senaste femtio åren. Om vi jämför skulle en liter mjölk i dag kostat 40 kronor med samma kostnadsutveckling. Pensionärerna köpte billigt och säljer dyrt för att investera pengarna i än ännu dyrare bostadsrätt eftersom det inte finns något annat sätt att ordna en vettig bostad på de flesta håll i landet. De som har lyckan att hitta en hyresrätt köper en husbil eller hjälper barn och barnbarn att förverkliga sina bostadsdrömmar. Det här är oftast väldigt trygga människor. Den sista generationen som upplevde att allt bara blev bättre och bättre. Nu betraktar de bekymrat samhällets nedmontering och pratar inte sällan politik och längtar efter Palmes socialdemokrati. Jag fikar, pratar och gör mitt jobb. Ibland måste jag flytta souvenirerna från Kreta -74 och Madeira -76 men lika ofta får jag lyssna på Miles Davies genom ett par nyrenoverade Carlssonhögtalare. När jag lämnar dessa bostäder vill mannen i huset ofta ha mitt visitkort eftersom man aldrig vet när man behöver en fotograf. Kvinnan försäkrar sig nästan alltid om att jag ska köra försiktigt, påminner om att köpa blommor till min fru och tipsar om att det finns billig bensin på den närliggande macken. Känslan av omtanke biter sig fast och det är lätt att förnimma en air av folkhem.

Andra måste sälja sin bostad eftersom de helt enkelt inte längre har råd att bo kvar. Den nyskilda mamman i låglöneyrke, änkan med låg pension och han som blev av med jobbet och inte lyckats hitta ett nytt i tid innan amorteringarna äter upp allt större del av den sinande A-kassan. Några av dem har fått en sista chans av Kronofogden att själv sälja sin bostad innan de mäter ut den för att betala skulder som inte klaras av på grund av oförutsedda händelser. I de här hemmen kan det se ut hur som helst. Hos änkan är det oftast rent och snyggt även om möbler, mattor och tapeter är gamla och slitna. Hos den nyskilda mamman förekommer det ibland en obäddad barnsäng, smulor på köksbordet och dammråttor bakom soffan eftersom tiden helt enkelt inte räcker till för att jobba, sova och fostra barnen. Det ser lite ut som det gör hos de flesta av oss emellanåt. Hos ungkarlen trängs innehavarens samtliga skor och ytterkläder i hallen med tre påsar återvinning i form av tomglas, reklam och tidningar. I badrummet en uttjänt tandborste, sönderklämd tandkrämstub och sex tomma schampoflaskor. I köket vill man inte laga mat ens om man bär ut traven med tomma pizzakartonger. Ungkarlen har gett upp. I de här hemmen lyser stylisten, städerskan och energibesiktningskillen med sin frånvaro och det finns inte pengar eller ork att bjuda på en kopp kaffe. Jag gör mitt jobb och jag gör det bra. Vi pratar och ofta pratar vi bra. Vi pratar om sociala och ekonomiska orättvisor. Vi pratar om bostadsbrist och om vikten av att få hjälp. Inte sällan gråter innehavaren. Gråter av vanmakt, ensamhet. Gråter över sin oförmåga att ens kunna behålla sin bostad och betala sina räkningar. Jag gör mitt jobb. Lyssnar, tröstar och tar så fina bilder som jag bara kan. Jag får inget kaffe men jag får ofta en kram och ett tack när jag är klar. De här säljarna pratar väldigt sällan om värdet på sin bostad, de hoppas oftast bara att den kommer att gå att sälja och att det, i bästa fall, blir något litet över när banken, mäklaren och alla andra har fått vad de ska ha. Det gemensamma för dessa människor är att de är väldigt ensamma. De saknar ekonomiskt och socialt skyddsnät.

En del bostäder måste säljas eftersom innehavaren har dött. Döden har många ansikten. Produkten av ett helt liv läggs då fram framför mitt objektiv. I de flesta fall finns anhöriga, i många fall finns det engagerade och sörjande anhöriga som verkligen anstränger sig för att bostaden ska te sig så säljande och proper som möjligt. Det blir oftast finstämda möten med de här människorna. Många av dem har ett behov av att prata om sin man, sin far, sin dotter, morfar eller bästa vän. Arbetspasset fylls av anekdoter, minnen och skrönor fulla av värme och kärlek och vi har ofta en trevlig och stämningsfull stund tillsammans. Inte sällan får jag känslan av att ha lärt känna den döde. Om dödsboet inte är helt tömt bjuds det inte sällan på en kopp kaffe och samtalen har i regel en mycket stor bredd. Många är intresserade av mig och mitt arbete. Ibland har det inneburit att jag fått uppdrag av helt annan karaktär. Andra gånger har sorgen varit det mest dominanta samtalsämnet. Dels sorgen över en avliden anhörig men också sorgen över att dödsbodelägarna inte kommer överens. Sorg över kattrakande om lösöre och pengar från bostadsförsäljningen. Sorg över att barndomshemmet inte längre kan vara kvar i familjen. Sorg över en av kapital och prylar splittrad syskonskara.

Döden har många ansikten. Ibland finns inga anhöriga. Allmänna arvsfonden blir då uppdragsgivaren och jag får en nyckel till det som varit en avliden människas sista bostad. Inte sällan är bostaden mer eller mindre en sanitär olägenhet och mäklare, stylister och städerskor lyser med sin frånvaro. En gång fick jag en liten lapp tillsammans med nycklarna från mäklaren. Jag skulle enligt texten på den lilla lappen undvika en fläck i parkettgolvet i vardagsrummet. Lägenheten luktade lik och död och fläcken i golvet var mörkt brun och hade tydliga konturer av en människa. I en sådan lägenhet varken stylar eller fikar man. I en sådan lägenhet pratar man inte men vi måste börja prata om dessa lägenheter för ingen människa ska behöva vara så ensam att man ligger och dör i sin bostad och inte upptäcks förrän man börjar lukta och, bokstavligen, lämnar en stor fläck efter sig på sitt vardagsrumsgolv. I ett annat av de uppdrag som Allmänna arvsfonden förser mig med tvingades jag snabbt röja det lilla huset med en snöskyffel för att kunna få någorlunda bilder som beskrev bostaden och inte misären i den. Det fanns inte en hel möbel och inte en ren yta i hela huset men desto mer tomma livsmedelsförpackningar, smutsiga kläder och andra ting utan värde precis överallt. Om det fortfarande hade varit pant på brännvinsflaskor hade tomglasen i samma hus troligen finansierat mäklararvodet.

I ett anständigt samhälle borde vi inte ha dessa skillnader mellan människor. Ingen borde tillåtas dö ensam och ingen borde tillåtas gå ner sig i missbruk så att ens hem blir en likgiltigt. Ingen borde heller tillåtas bli miljonär bara på att bo i ett hus. Alla borde ha rätt till en bostad som varken krossar privatekonomin eller de drömmar om ett bra liv som vi alla bär.